Det här med aTt vara på ett visst sätt mot barn, hur vi ska agera, hur vi ska bete oss, vad vi ska säga. Det finns så mycket vetenskap att man blir rädd. Kunskap tar bort sunt förnuft har jag alltid sagt, och sunt förnuft är det viktigaste vi har, för det vi har lärt oss i livet, sitter i minnen och erfarenhet, och skapar vårat sunda förnuft, men när vi läser böcker om hur vi ska bete oss, då struntar vi i det vi själva har lärt oss, och förlitar oss på att någon annans kunskap är bättre, eller mer sann, eftersom den personen har gjort vetenskapliga studier, exempelvis genom observation på ett gäng individer, i låt oss säga 2 års ålder.
Så denna vetenskap ska användas när man arbetar som pedagog, man ska bete sig på ett visst sätt osv. Och gör man inte det, då är man en dålig pedagog? Och beter sig inte barnet som "alla andra", då ska vi börja leta fel? Kanske sätta en diagnos? För alla människor är lika varandra?
Pedagogiken föddes ur psykologin, tron där man födds och skapar en personlighet ur sig själv, man är född med en personlighet,kort sagt. Sedan lämnade man psykologin, och skapade en ny pedagogik ur sociologin, där man tror att människor skapar varandras personlighet, man socialiserar men andra människor och skapar en personlighet utifrån det. Så därifrån kommer denna pedagogik, denna vetenskap, att vi alla är lika och vi alla har samma förmåga att lära.
Ett barn ska kunna, vid fyra års kontrollen, måla en huvudfoting. Vad händer om den inte kan det? Är det något fel? Eller finns inte intresset där, att måla? En fyra åring som inte kan måla en huvudfoting men som kan räkna upp ala bilmärken som finns, som kan 4 språk, spela de svåraste musikstyckerna, är det fel på, för normen säger, att alla fyra åringar ska kunn måla en huvudfoting.
Tänk om någon skulle ta mig till läkaren och säga, Mia, nu är du 26 år, nu ska du räkna upp samtliga huvudstäder i europa, för det ska du kunna. Hade jag inte haft intresset, skulle jag inte kunna det. Och det kan de flesta förstå. Men vi kräver att barn ska ha ett inbyggt intresse för allt. Barn ska vara intresserade utav det vi lär dem. För att de är barn. Det är pedagogik.
Jag är helt övertygad om att vi lär oss i vår egen takt, efter der vi är intresserade utav, för det säger mitt sunda förnuft. Jag kan bara utgå från mig själv. Mina barn har egna viljor och personligheter, de lär sig det de vill lära sig, beroende på vad de är intresserade utav, Lixom alla andras barn. Jag kräver inget utav dem, som jag själv inte skulle göra. exempelvis kissa med öppen dörr. Eller ta på obekväma kläder. Eller äta mat jag avskyr. Det är min pedagogik.
Mina klarade förövrigt 4 års kontrollen hur bra som Hellst, eftersom hon är intresserad utav allt man skuld kunna, som att måla, eller färgerna och räkna till 10.
4 kommentarer:
Alla har förmåga att lära, frågan är bara hur och vad. Det är det pedagogik handlar om (eller didaktik egentligen kanske, men skitsamma :p); hitta det bästa sättet att lära (ut eller in) det ämnet som man vill veta något om.
Och sen är normer till för att brytas, det är så nya normer skapas :)
Haha jag visste jag kunde lita på dig Fia när det gäller en bra disskutionen!!:) men pedagogik är väl det förhållningsätt du har, och didaktik mer det sätt du lär ut (eller in)? Eller är jag ute och cyklar i det blå? Vem bryter de gamla normerna? Att rita huvudfoting har funnits iallafall sen 80 talet ( så vitt jag vet, kanske längre?) varför är det så viktigt att fokusera på det barn kan, när de är små, de lär sig efter det de är intresserade av, iallafall om jag ser till mina barn och dem jag jobbat med. Men däremot, så måste jag säga att en lärare som brinner för sitt ämne är den bästa, för de har en förmåga att "fånga sin publik". Till och med de tråkiga ämnerna blir roliga med rätt lärare. :)
Always :) kan inte låta bli en bra diskussion :)
Jo, du har nog rätt i vad pedagogik och didaktik är, men de är nära sammansläktade. Jag är lite osäker på var man ska särskilja dem, man använder ju pedagogiken i didaktiken. Men jag vidhåller att alla kan lära sig allt, det gäller bara att hitta sättet, hur :)
Normer är till för alla att bryta, det finns inget som säger att något är rätt för att det "alltid" har varit så. Men om ingen säger ifrån så händer inget, någon måste börja debatten.
Samhället (och skolan) har för stort fokus på detaljer som barn och elever ska kunna, för att det "alltid har varit så", och för att det är lättare att gradera kunskap på det sättet. Och kan du inte något vid en viss ålder eller efter en viss kurs så tillhör du inte normen. Men vad är det som säger att man är mindre begåvad för det(eller mindre värd)?
Sen håller jag inte riktigt med dig om att lärare som brinner för sitt ämne är bättre lärare, visst är det en förutsättning för att kunna fånga elever, men av egen erfarenhet både som lärare och elev, så spelar elevens egna förväntningar på och intresse av ämnet eller kursen en väldigt stor del av inlärningen. Som exempel kan jag ge en episod från Karlstad universitet, då vi på historian skulle få åka till ett museum och genomföra ett rollspel om emigreringen till Amerika. Våra lärare som genomförde detta var superengagerade och pålästa och gjorde sitt bästa för att ge oss en bra dag, men vi var så inställda på att bli underhållna så vi deltog inte på det förväntade sättet och hela dagen föll platt. Vi var den enda klassen som tyckte att det var en konstig och tråkig övning, alla andra klasser som fick genomföra detta hade haft en jätterolig dag och ansåg att det var något de kunde ta med sig till sin egna framtida historiaundervisningsplanering(vet jag genom att jag pratade med elever från andra klasser).
Men om pedagogiken är ditt förhållningsätt, så är det egentligen det som genomsyrar hela ditt tänk, exempelvis att du inte svär, att du inte dricker kaffe under lektion, eller det jag tog som exempel att du inte kräver av barnen något som du själv inte skulle göra, exempelvis strunta i vantar i -20c. Didaktiken är väl mer den metod du har vid en direkt inlärningsituation? Som exempel under. En mattelektion.
En lärare som älskar sitt ämne, som hela tiden berättar med glädje och engagemang, brukar kunna smitta av sig av sin sinnesstämning och just den brukar man minnas, jag hade ex, en lärare som hela tiden sa: - och det här är kul förstår ni, under en historia lektion. Historia blev kul, som förövrigt annars är skittråkigt. :)
Kan man gradera kunskap i varje ämne? För varje ålder? Vore det inte mer rimligt att gradera en generell kunskap, fördelad över ( exempelvis i skolan) alla ämnen. Borde man inte slopa prov? När jag läste psykologin ifrågasattes itneligenstest eftersom resultatet blir väldigt olika beroende på exemelvis dagsskick på den som utförde testet.
Skicka en kommentar