Jag minns en gång, när jag var liten, att min farmor kom och hämtade mig från dagis. Bara mig, eftersom jag har två storasyskon så var det väldigt ovanligt att just bara jag blev hämtad, och det var kring jul. Vi skulle åka hem till henne, till Kumla, med tåg. Första gången jag minns, som jag har åkt tåg. Jag minns hur fantastiskt jag tyckte adventbelysningen i Örebro var, då vi klev av bussen och gick under den, jag minns känslan, när hon först tog med mig till affären för att handla, och vad förvånad jag blev när hon tog upp en förpackning pepparkaksdeg. Det ögonblicket var stort, det var samma känsla som att vinna en miljon på triss. Hela tågvägen hem satt jag och tänkte på den degen, och när vi bakade pepparkakor fick jag en stor bit själv, att äta, och baka. Det kanske låter konstigt, men när man är van att dela, då är känslan av att få någonting själv fantastiskt.

Idag köpte jag pepparkaksdeg i affären, och den känslan, när jag öppnade paketet finns fortfarande kvar. Och varje gång jag äter pepparkaksdeg tänker jag på den där adventsbelysningen, kyldisken och tågresan. Vissa minnen sitter kvar. Och jag vårdar dem ömt. Om man slutar tänka på bra minnen glömmer man dem. Men det här minnet sitter i smaken. Kanske därför jag föredrar degen framför de färdig gräddade. :)