Barn och sunt förnuft

Har ni läst sånna här familjelivssajter, där föräldrar ställer frågor till varandra, eller sånna här bloggar där mammor utrycker sin otroligt duktiga pedagogiska förmåga genom att de förstår sina barn? Jag har, och blir lika förvånad varje gång.

-min 4 åring får utbrott när jag hämtar på dagis, blir heltrotsig och vägrar allt!!?

- mitt barn vill inte ha på sig byxor!? Vad göra?

- mitt barn äter inte? Vad göra?
Osv.

- mitt barn har berättat för mig att den känner sig mindre värd när den för skäll! ( ja men vafan, inte känner jag mig väl som världens bästa människa när jag får skäll, vi lär oss av våra fel och misstag, så är livet, men vi måste få göra misstag oxå, få lite skäll, FÖR att lära oss)

Så, vad göra? Sunt förnuft. Snälla.

Barn är på dagis, det har gått jättebra säger fröknarna som har bevakat på avstånd, medans ditt barn tycker att det är mycket som har hänt, så pass mycket att barnet är ganska trött, den kanske har bråkat med ett annat barn, tycker att skorna är svåra att få på, att det är stökigt ibland. Klart den måste avreagera sig. Tänk dig en tuff dg på jobbet, hur skönt vore det inte att få skrika lite på någon som du vet finns där när ilskan är slut, som kramar dig och tycker om dig iallafall ( som ett barn gör, skriker, gråter, kramas). Låt den hållas, barn har oxå känslor som måste vädras, ett barn som skriker är inget onormalt. Tänk dig att du är skitsur och att den du är sur på bara försöker släta bort det eller muta bort det. Jag skulle bli tokig. Vi har känslor av en anledning. De ska användas. Sunt förnuft!!

Vad göra med byxor? Skulle du sätta på dig kläder som är obekväma, skaver, svårt att röra sig i? Troligtvis inte, inte barn heller. Sunt förnuft.

Barnet äter inte? Ett barn svälter inte sig själv, ge fan i att mata med godis kakor och mjölk och sånt, så äter barnet när det är hungrigt. Som du gör. Sunt förnuft.

Det är Inge svårt att förstå sig på barn. De tycker olika, beter sig olika, tänker olika, som vi vuxna gör.

Vi skrattar, är arga, tillrättavisar varandra, vi busar, skriker, blir osams, kramas, leker, skojar och pratar, som man gör i en familj. För när dagen är slut så älskar vi varandra lika mycket för det, men man har familjen till det, att få vara den man är, alltid, villkorslöst. mina barn är inte mindre värda än mig, deras känslor och tankar, idéer och disskutioner är lika viktiga som mina är, vi är en familj med 5 viljor. Var och en lika viktig som den andra. Sunt förnuft. That's it.